måndagsbarn.
med röda ögon och näsa som rinner sitter jag nu i sängen. det är allt annat än en förkylning. mer något tungt som är borta ur mitt bröst som är blandat med glädje och skräck. jag satt nyss och grät i gustavs bil, något han också gjorde efter ett tag. det är 48 dagar kvar till belgien och hur lite tid vi har kvar. ja nu tänker ni ja men hela 48 dagar kvar och ni träffas ju varje dag. jag känner inte att jag behöver förklara mitt förhållande för alla er, men vi träffas inte varje dag. vi träffas två dagar som är våra sen försöker vi.hinna säga hej till varandra de andra dagarna. men det är väl också meningen att jag ska få träffa min pojkvän varje dag då han är min partner? ni som.tycker det är jobbigt har inte vart med om äkta kärlek. men det var inte bara därför jag eller vi bröt ihop. jag kom på hur nära det är, att jag måste lämna min andra halva, två bästa vänner som jag redan ser så sällan och familjen. jag har inget jätte stöd där borta eller någon som kan hjälpa mig om allt brister eller om jag blir sjuk. jag är ensam där borta och det är läskigt. jag har inte sofie ellermimmi där eller någon annan. jag är räddjag bröt ihop för jag är rädd att något ska hända dom här hemma och.mig..samma anledning som gustav bröt ihop över. jag bröt ihop för att jag har så få tillfällen att se sofie och mimmi. jag behöver dom livet ut och ångesten som alltid finns över att jag inte får träffa dom lika mycket som jag vill är hemskt. men jag hinner. jag är glad att jag får åka. jag vet att de väntar här hemma och det kommer komma 1000 gråt tillfällen innan jag åker nu. men ja att tänka tanken att lämna alla och att vi inte har så mycket tid som vi vill ha är jobbigt. för handen på hjärtat så vill jag få hans barn, bo ihop och gifta mig med honom. jag kanske träffar honom ofta och enligt mig är det ett förhållande. gud nej nu ska jag försöka sova..
Kommentarer
Trackback
