mmagisktmentragiskt

det var ett bra tag sen jag kikade in här. jag vet inte varför jag inte har skrivit, jag vet inte ens om det kommer ett inlägg efter det här. jag har lovat och sagt ett bra tag att jag ska blogg men jag vet inte om vad. jag känner ingen riktig lust att skriva något, jag har inget att skriva om heller tror jag. jag vet inte om detta är slutet för mmagisktmentragiskt eller om det kan komma ett till inlägg efter det här. men jag känner att jag förlorar lika många läsare på att inte skriva som att skriva en ointressant mening någon gång i veckan. och vad ska jag skriva om? finns det något intressant att säga om mitt 18 åriga liv i en liten stad med studenten stress och ett jobb på sidan? jag lever ett bra liv, men jag vet inte om jag har något att skriva om precis, jag går fortfarande upp sex på morgonen, jag går fortfarande på vård och omsorg gymnasiet i avesta. jag är tillsammans med min fina karl, jag bor halvt i en lägenhet med honom och känner en ångest att lämna mitt orangea rum. jag är trött som fan när jag kommer hem och går till gymmet för att slappna av men även att bli pigg, jag pluggar både skolämnen och teori och hoppas på ett körkort. jag försöker hinna träffa vänner och jobbar på malmen. detta är min vardag, mitt fina liv som inte förändras speciellt mycket dag till dag. men jag är nöjd för det. jag vet inte om jag kommer skriva något mer efter detta. jag vet inte ens om någon kommer läsa det här långa och jätte onödiga inlägg som inte ens har någon mening. men det här handlar väl om att skriva va sig, visa att jag lever, att jag ändå kan lösenordet och att bloggen inte är bortglömd. jag har svårt att tro att jag kommer kika in här mer, för jag känner inte att jag vill skriva om hur många sidor jag skrev på en svenska uppsats eller om jag var och tränade. jag känner att det är ändå ingen som bryr sig, egentligen. ska man tacka och säga hejdå? eller slutar man bara skriva?. jag vet ju egentligen inte ens vilka som läser min blogg, jag vet inte ens om jag har något att tacka er för, eller jo tack för att ni har läst det lilla jag skrivit genom åren. att jag har haft någon att dela min dag och mina tankar med. men jag tror att det räcker med att komma hem till ett par blåa ögon, ett stort och varmt leende och den bästa personligheten som finns och prata om min dag. att ha mina vänner vid min sida varje dag och prata om allt som jag behöver prata om och lyssna på allt de vill prata om. nu när jag tänker efter är nog detta slutet, man vet aldrig om ett inlägg kan dyka upp. men jag känner att jag har vuxit ifrån bloggen, det var en grej som jag också ville hänga på men som jag klarar mig ifrån. nu ska jag gå tillbaka till mitt liv, till det fina jag har. tack för att ni har läst. Agnes